torsdag 18 januari 2018

I väntans tider...

Förra veckan var jag på röntgen igen. Nu återstår det att se om cytostatikan fortfarande krymper skiten i skallen. Ska till onken på onsdag och hoppas få svar då, men har ännu inte fått mån läkartid, så vem vet...



Mark och jag pratade härom veckan. Vi har bägge känt att det varit så mycket uppgivenhet och tänk om ’när’ jag dör, inte ’om’.
Vi har ju kvar vårt hus i Australien som vi inte vill ha. Att hyra ut det går precis jämt upp och så fort något behöver göras hamnar vi efter. En stressfaktor helt enkelt. Samtidigt har vi (jag) känt att vi inte kan sälja, då min enda livförsäkring är bunden till det där lånet. Så om Mark väntar med att sälja tills jag inte finns längre, så försvinner halva lånet och MYCKET mer pengar blir över till ett hus här, och därmed ett betydligt lättare liv för familjen...  Samtidigt längtar vi ju efter att köpa hus här. Jag är alldeles för förståndig ibland.
Hur som, vi pratade och bestämde att OM nästa röntgen (alltså den här) visar bra så säljer vi huset och letar här i Sverige. Helst i Kimstad - så vet ni nån som vill sälja sitt hus till oss får ni gärna hojta till!
Mitt andra önskemål var att köpa hund. Jag saknar hund nåt enormt. När vi först var tvungna att ta bort Bandit kände jag att jag var färdig med hund. Tänkte att det är ju honom jag vill ha, inte hund rent generellt. Men nu när jag har varit sjukskriven hela hösten har jag varit så ensam. Har verkligen längtat efter hund. Dels som sällskap, dels för att komma ut lite mer...
Så förra lördagen snubblade jag över en sida på Facebook. ’Hundar söker hem’, där man adopterar gatuhundar från Rumänien. Där hittade jag en skäggig dam som hette Shana som jag blev helt betuttad i. Jag älskar ju lite raggiga hundar som Bandit. Tyvärr vill Shana inte bo med barn och det får man ju såklart respektera. Jag kollade runt lite och hittade istället Pippi, nån sorts vallhund som blir ett i mars. Jag anmälde intresse på henne och redan dagen efter ringde ’hundar söker hem’ till mig för en intervju. De berättade då att Pippi blivit bokad precis innan jag skickat min ansökan men att hennes syster Alva finns kvar och också väldigt gärna vill flytta till Sverige. Jag kollade igenom informationen om Alva och kände att hon skulle passa in bra i vår familj. Sen ringde de igen för en andra intervju och jag blev godkänd så igår bestämde vi oss för att Alva ska få flytta hem till oss i Mars! 
Välkommen till oss Alva ❤️

Jag är så jäkla glad - även om det känns läskigt att jag inte fått svar på röntgen än, det känns dessutom outhärdligt att vänta till i Mars men inget är väl som väntans tider...  Och jag ska ju leva tills jag är 89 så jag behöver ju inte oroa mig 😉
Så vi får väl se om det blir husförsäljning nästa vecka också 😊

Nu ska jag hämta barnen från förskolan och så ska vi bege oss till pulkabacken då vi ÄNTLIGEN fått massa snö 🙌

Må väl vänner! 

tisdag 2 januari 2018

Nytt År - Nytt liv eller hur var det nu igen?


Nu har vi välkomnat ett nytt år. Tack fan för det. 2017 var fram till Augusti ett av de bästa åren nånsin. Mycket familjetid, resa till Australien, resa till bästisen Martin på Irland, fast anställning, en fin härlig svensk sommar, familj på besök från Australien och mycket häng i stugan. Sen slog bomben ner.
Nu har jag tänkt och tänkt om lite. Har pratat mycket med en kille som för flera år sen var utdömd i den Svenska vården med en hjärntumör som inte skulle gå att bota. Han sökte alternativ och idag är han frisk. Han är vad man än tycker om alternativa vägar en stor inspiration och varje gång vi skriver blir jag så sjukt peppad och inspirerad. Han säger så extremt kloka saker! Tack Tim (om du råkar läsa det här) för de timmar du lagt på att peppa och inspirera mig!
Så i år är året jag på allvar kommer prova alternativ IHOP med cytostatika. Jag skulle aldrig välja bort traditionell behandling för alternativ men jag har hört mig för med Gill (min ängel i Australien ni vet) och hon har försäkrat att det jag tänker prova inte kommer ha någon negativ effekt på min behandling, även om hon heller inte tror den kommer hjälpa. Men hur ska jag veta om den hjälper just mig eller inte om jag inte försöker? Jag väljer att fokusera på de som verkligen lyckats med alternativ, inte fokusera på de som det inte gått bra för.
Jag vill ju liksom bara leva!
Tim pratar också mycket om psyket. Att man måste visionera ett långt friskt liv, annars sänder man automatiskt fel signaler till kroppen.
Så nu har jag övat ett par veckor redan, jag ska få barnbarn när jag är runt 60, och jag ska leva tills jag är 89! Så det så! Jag läser en bok jag blivit tipsad om många gånger, som jag haft länge, men inte börjat läsa förrän nyligen. ’Att överlista din cancer’.


Jag ska basa kroppen. Sluta med socker, gluten, mejeri och rött kött. Eller köttet tänker jag mest att jag ska minska rejält, sluta helt känns tufft just nu. Och lyssna nu; sluta med alkohol... 😳 (nu trillar kanske syrran av stolen i sorg över uteblivna vinkvällar)
Det låter som att jag dricker mängder men det gör jag faktiskt inte.
Men de där glasen vin som jag gärna unnar mig till helgen kommer jag bara unna mig vid väldigt speciella tillfällen. Jag ska unna mig livet istället för gift.
Så nu behöver jag hjälp. Hjälp från er jag träffar med jämna mellanrum. Peppning, tips på att lyckas, grymma recept på vegetarian/raw food-recept osv
Kanske inte bjuda på världens godaste sockerbomb när jag kommer på besök. Inte skaka på huvudet åt mitt infall. Jag vill verkligen satsa. Jag skulle inte må dåligt av att droppa lite kilon heller, då skulle jag kanske orka springa och ta mig igenom ännu ett vårrus! Med hjärnmetastaser! Fatta den kicken jag skulle få. Jag skulle till och med tillåta mig själv att gråta vid målgång då!

Slutet av 2017 var riktigt bra. Marks mamma är här i 4 veckor och det är så nyttigt och kul - framför allt för barnen.
Julafton var nog min bästa hittills i livet - och eftersom jag ska leva tills jag är 89 var jag inte ens vemodig. Den var bara perfekt! Jag var i Göteborg och fick hänga med min yngsta bror och halva hans familj en kväll. Jag saknar dom väldigt mycket och är så glad att vi fick ihop det! Jag fick träffa två goda vänner och deras män från Australien - god mat, superkul (ganska blöt) kväll i Västervik med sovmorgon på hotell.
Jag fick träffa Sarah som jag ’känt’ en längre tid via Facebook - en sk ’bröstsyster’. Det är konstigt att man automatiskt får ett band till andra bara för att man haft oturen att få liknande sorts cancer. Men det är faktiskt så att ingen annan riktigt förstår. Vi fikade och hade jättetrevligt och det känns verkligen som om vi känt varandra jämt.
Känner att vi kommer ses igen inom en relativt snar framtid!

Så vi välkomnade det nya året fyllda av energi. Vi hade en barnvänlig tillställning hos våra goda vänner Sandra och Martin. Barnen är typ bästisar med deras barn och det är så skönt när de leker relativt konfliktfritt så vi vuxna kan ägna oss åt god mat, dryck och meningsfulla konversationer.

Imorgon ska jag iväg till Linköping och hämta ut mer cytostatika. Jag är genomförkyld, har en pajad mage och händerna är skinnflådda, öppna sår för tillfället. Jag hoppas att det oxå hjälps av ny diet och fokus på att boosta immunförsvaret.
Jag brukar inte klaga men jävlar vad ont det gör!!! 😳

Jag hoppas ni känner samma förväntan på det nya året som jag gör! 
Kram till er alla! ❤️

fredag 8 december 2017

En evinnerlig väntan...

Den här grå årstiden är verkligen vedervärdig. Ge mig snö innan jag blir tokig på detta gråa färglösa landskap!
Har man inte ångest innan får man väl det när det är så grått och trist.
Vi har dessutom sjukstuga här hemma. Mark fick lunginflammation för ett par veckor sedan och har även knäckt ett revben, så vi har varit sjukskrivna ihop i 2 veckor. Onödigt att säga att det blir lite tjatigt att umgås dygnet runt på hemmaplan när ingen av oss är friska. Därtill ligger stressen i att leva på två sjuklöner så jag vill bara att han ska gå och jobba nu. Han har sjukintyg för nästa vecka oxå men han hoppas komma iväg på måndag. Jag hoppas oxå, 😜 Vi får se.


Igår var vi ute och gick runt strömmen när vi lämnat barnen. Och hade ett av de där jävla svåra samtalen om vad som händer sen. Vad händer när han blir själv? Hur vill vi ha begravning? Hur ska han klara allt, från vardagsslit med jobb, barn och hem till att ha en inkomst när man är van vid två? Mark bekände saker som han tänker och som plågar hans samvete. Som han inte ska ha dåligt samvete för men som blir så ändå. Jag vet inte om JAG hade fixat att vara den som står bredvid. Jag är hellre den sjuka.
Men det medför såklart att jag får dåligt samvete. För att jag åsamkar honom smärta.
Det är en så jävla sjuk situation!
Sen Augusti när jag fick besked om metastaser har vi liksom gått och väntat på att jag ska dö. Så visar röntgenresultatet att skiten krymper. Då har vi på nåt sätt lidit hela hösten i onödan. Och hur länge orkar vi vänta?
Missförstå mig rätt, men den här väntan och oron är vedervärdig. Då känns det ibland som om slutet faktiskt vore en lättnad.
Samtidigt som jag såklart aldrig vill det ska ta slut! Jag vill bara att cancerskiten inte ska finnas!!!!


Jag blir även arg när jag tänker tillbaka på den där dagen på lasarettet. När två läkare kommer in precis när jag flyttats från Norrköping till Linköping. Mark var hemma och hämtade mamma och barnen så jag var själv i rummet.
Då dom sa att det var riktigt illa, förmodligen fanns inte mycket fler alternativ så lev livet, ordna papper, förbered för döden.
Man ska inte få ett sånt besked när man är ensam. Helst inte när det inte är sant. Min onkolog har fler äss i rockärmen när den här behandlingen slutar att funka.
Det gör mig så arg att den där positiviteten och livsgnistan togs ifrån oss den där dagen. Att det hela hösten funnits ett stort ångestmoln som skymt vår sol.
Jag tänkte inte så mycket på det då men jag blir jättearg när jag tänker på det nu! Vad tänkte de där läkarna egentligen?
Jag är rätt tuff psykiskt och klarar mycket, men där och då borde jag brutit ihop fullständigt. Jag gjorde inte det. Jag har fortfarande inte brutit ihop. Jag har haft tuffa dagar men jag håller samman, på gott och ont.

Nu längtar jag innerligt till julen, att få umgås hela dagen med så många av de jag älskar kommer vara ovärdeligt i år. Att jag faktiskt fick vara med, det var det nog ingen som trodde den där vedervärdiga dagen i Augusti.

Ta hand om varandra! 

söndag 26 november 2017

Överkonsumtion utan dess like!

Shoppinghysterin har nått sin kulmen i och med helgens/veckans/fredagens Black Friday-rea.
Jag var själv och kikade lite men handlade inget då jag faktiskt inte behöver nåt.
Julklapparna är färdigköpta och jag har inte överdrivit i år heller. Jag tycker som bekant inte att det är mängden julklappar som räknas, utan vill att mina barn också ska tycka att det viktigaste med julen är att umgås och ha trevligt med de man älskar.

Men den här hysterin med julklappar och black fridag visar ju faktiskt att vi har en del pengar att konsumera. Även om vi inte tycker att vi har mycket pengar, så är de flesta av oss väldigt lyckligt lottade i livets lotteri. För vi har inte en enda av oss förtjänat att födas i just Sverige. Det är en ren slump. Världens bästa land. (jag veeeet att vi har problem i det här landet med men det är fan en piss i Mississippi mot vad andra länder har)

På facebook häromdagen sprang jag på ett inlägg från Giving People, där man kan ge en julklapp eller liknande till någon som väldigt troligt inte kommer få någon annars. Väldigt fint tycker jag.
Jag skänkte 300 kr totalt, det räcker till en julklapp och en matkasse till en familj. Det är såklart inte bara nu i jul det behövs, matkassar har de året om. Det är nu vi verkligen kan visa vilket solidariskt folk vi svenskar är.
Det finns såklart andra organisationer att ge till också, man kan ju välja nåt som ligger en varmt om hjärtat. Men vi har helt klart ingen anledning att säga längre att vi inte har 'råd' att ge till välgörenhet, för det är i December vi visar vilket oerhört överflöd av pengar vi faktiskt sitter på.



Jag handlar mina matvaror på Willys. Utanför Willys sitter varje dag en kvinna som heter Pamela. Hon är 23 år och kommer från Bulgarien. Jag pratar alltid med Pamela och undrar om det är något speciellt hon behöver. Jag bär sällan kontanter som jag kan dela med mig av, så jag brukar köpa något hon vill ha. Många gånger data till mobilen så hon kan se sina barn i videosamtal. Och ofta blöjor. Hon brukar få vår pant.
Igår eftermiddag när jag var och handlade kände jag hur jävla orättvist livet är. Vi har alla våra problem men vi är åtminstone inte hemlösa och tvingas sitta utanför en affär i iskyla och tigga pengar. Så jag bjöd med henne in att handla med mig. Då kunde hon värma sig lite också. Vi gick där inne ganska länge, hon fick plocka lite vad hon ville. Vi pratade mycket. Hon var så tacksam och sa hela tiden att jag var en fin människa. Jag berättade jag berättade att jag är sjuk och att det har gjort mig till en bättre människa. Jag har alltid varit omtänksam och givmild, det sitter liksom i hela mitt väsen att dela med sig till de som inte har det lika bra. Och även om vår situation såklart ändrats sen jag blev sjukskriven och vi inte har det lika gott ställt så har jag ju faktiskt råd att hjälpa nån på mitt eget sätt. Jag frågade om hon ville följa med hem till oss och äta middag men hon kände att hon inte hade 'råd' att ta ledigt en eftermiddag med så mycket folk i rörelse. Så jag körde istället hem och åt med min familj, packade en varm matlåda till Pamela och åkte tillbaka med den.
Och har man VERKLIGEN inte råd så kan man ge av sin tid.
I Norrköping har vi Förrådet som min gamla kompis Marcus och hans Jessica har dragit igång. Där kan man åka och hjälpa till med sin tid om man inte kan avvara en slant. Har man inte tid kan man skänka kläder och liknande. Ett fantastiskt initiativ av genuint vänliga människor.


Man kan höra av sig till nån kvinnojour, härbärge, gruppboende och höra om man kan göra något för att ge andra utsatta människor en bättre jul.
Julen är min mysigaste högtid, men jag är väl medveten om att det för många är en väldigt tuff tid. Många är ensamma, en del pga psykiska besvär, andra för att dom inte har någon familj av en eller annan anledning. En del gamla är för skruttiga för att ens kunna ta sig någonstans. En del människor tvingas mot sin vilja jobba och är ledsna över det.
Det finns så många som skulle kunna dra nytta av vår välvilja och omtanke.

Jag vet inte vad som händer efter döden. Men jag tror på nån sorts fortsättning, och om jag då kan gardera mig om en trevlig tillvaro genom att vara ödmjuk och snäll i det här livet är det så värt det. Om inte annat tänker jag att det kanske är MIN familj som får det tufft i framtiden och då kanske andra ställer upp på dom.

Så vad jag vill med det här inlägget är att utmana varenda en av er att skippa minst EN julklapp ni hade tänkt köpa och istället ge den summan till välgörenhet, en tiggare eller nåt annat som känns bra att ge till.



måndag 6 november 2017

Fokus på relationer...

Nu är vi hemkomna efter en helt fantastisk helg i Abisko. Mark och jag åkte med min brorsdotter Lisa och hennes sambo Tobbe. Inget norrsken men vi har gjort så mycket andra grejer och haft så kul tillsammans att det faktiskt inte gör så mycket. Norrskenet hade varit en bonus, men resan var en fullpoängare ändå. Jag sa faktiskt när vi skiljdes åt i natt att det bästa med hela resan var att vi gjorde den tillsammans. Att ha nån att dela upplevelsen med. Att prata minnen med.
För relationer är allt.
Fantastiskt sällskap
Fantastisk plats

Väldigt få ångrar på sin dödsbädd att de inte har badat med delfiner, eller att de inte sett alla världsdelar. De flesta ångrar att de inte gav sina relationer tillräckligt mycket.
Och då är det inte bara ens partner och barn, utan övrig familj, vänner och andra relationer med människor man bryr sig om.
Barn t ex behöver inte en miljon grejer, de behöver trygga relationer där de vet att de är älskade.
De behöver umgås med folk som älskar dom. Ofta. Eller så ofta man kan. Skäm bort barnen med kärlek, inte grejer. Det är kärleken dom kommer minnas när dom blir stora.
Jag känner mig så lyckligt lottad som har kunnat bidra till att mina barn, när jag själv inte kommer kunna finnas där, i alla fall alltid kommer ha en väldig massa människor som älskar dom helhjärtat och kommer finnas där för dem närhelst de behöver.

Det är och har alltid varit, jätteviktigt att umgås med min familj och mina vänner.
Nu när vi bor långt ifrån Marks familj ser vi ändå till att prata på facetime minst en gång i veckan. För jag vill inte att barnen, de få veckor per år de träffas i verkligheten , ska vara blyga för sin egen släkt. Och det har de aldrig behövt vara. När vi bodde i Australien pratade vi ofta med min familj och varje gång vi kom hem till Sverige sprang barnen direkt fram till alla i familjen, för de 'kände' ju dom så väl redan för att vi sett varann på en telefonskärm minst en gång i veckan.

I morse nåddes jag av tråkiga besked att en tjej jag 'känner' via cancerkretsar på facebook återigen drabbats av ett bakslag. Jag blir så förtvivlat ledsen över att cancer ibland är så jävla envis.
Hon har som jag två relativt små barn. Fan.
Då tänkte jag igen på relationer.
Hur viktiga de är.
För ingens liv är ju givet.
Jag känner själv att jag om jag skulle kolavippa imorgon faktiskt har bidragit mycket i mina relationer.
Jag har umgåtts mycket med min familj, de vet hur mycket jag älskar dom. De vet att jag är fullständigt trygg med att de kommer se till att Mark och mina barn har det bra och hjälpa dom så gott det går. Jag träffar mina vänner regelbundet. De vet nog oxå hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder för mig.
Framför allt vet jag att mina barn inte tvekar en sekund på hur mycket jag älskar dom!
Nu på hösten blir det lätt att man sitter hemma och häckar - men åk till varann och häcka istället! Spela spel, umgås och bry er om varandra. Snart är det jul också, den högtid vi umgås mest och jag längtar. I 10 år i Australien hade jag en vidrig hemlängtan vid jul, för att jag visste att min stora familj satt tillsammans och firade och jag inte kunde vara med.

Förra året var vi runt 20 personer och det var så jäkla mysigt. Jag älskade det, Mark älskade det och framför allt barnen älskade det. De hade nästan alla sina kusiner att busa med och dom älskar att hänga med dom!
Marks mamma kommer hit i år också så barnen får umgås med båda sidor av släkten!
Ta inte era relationer för givet - det krävs att man ger lika mycket som man får för att det ska funka.

Må väl - ta hand om varandra.

måndag 30 oktober 2017

Lugnet före stormen...

Jag var så lugn i början av veckan. Tänkte att vad det där röntgenresultatet än visar så är det ju bara att jobba utifrån den situationen. Ingen idé att stressa i onödan.
Det var väl lugnet före stormen kan man säga...
På onsdagsmorgonen var jag INTE lugn. Stressigt iväg till barnens nya förskola fullpackad med alla deras extra kläder som skulle med. En stor  ikeapåse på varje axel full med grejer. Barn som aldrig gått så långsamt i hela sitt liv. Ösregn och en regnkacka som inte andas. Jag var sjöblöt av svett istället för regn...
En mage som varit så bra ett par dagar var katastrof. Mark var sen när han skulle hämta mig. Det var mycket trafik. Det ösregnade och vid lasarettet fanns INGA parkerinsplatser lediga. Jag började tänka att om dagen har startat så här illa kanske det är ett omen om resultaten.
Eftersom vi var sena så fick vi komma in direkt utan väntan.
Min onkolog frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde bra men var sjukt nervös...
’Ja men det behöver du INTE vara’ sa hon ’allt ser jättebra ut’...
Alltså jag ville bara börja stortjuta där och då!!!
Vilken lättnad. För den här gången kändes det verkligen som liv eller död.
Hon berättade om en klar regress (förbättring), framför allt på högra sidan av lillhjärnan, där det såg som värst ut tidigare.
Vi pratade om mina biverkningar så jag berättade om en katastrofal mage som gör att jag undviker att äta, och därmed kan ha väldigt trötta dagar. Jag berättade om mina fötter som gör ont och som spricker hejvilt och om alla självsprickor på mina händer.
Hon sa då att hon känner sig tillräckligt säker på behandlingen för att minska dosen. Jag har förut legat på 75% av maxdos för den här cytostatikan och nu ska jag gå ner till 50%. För att spara kroppen. Över jul får jag göra ett lite längre uppehåll om jag vill så magen kan njuta av julmat och nästa röntgen blir i mitten av januari.
Jag skrattade för mig själv när hon sa att mina levervärden aldrig sett så bra ut som nu, efter typ en månad med vin eller glögg nästan varje dag - eller åtminstone flera gånger i veckan. Min lever gillar alltså rödvin väldigt mycket!
Vi studsade ut från lasarettet med lätta steg och åkte och firade med hamburgerlunch på Stångebro gatukök!
På kvällen firade jag med lyxig champagne och quiz på Arbis i vanlig ordning. (Quiz alltså - inte champagne) 😜



Veckan har flutit på sen dess. Simskola på torsdagar som Tora tycker är jättekul trots att hon inte ville börja för ’jag kan ju redan simma mamma’.
Nja, hålla sig flytande kan hon men simtagen behöver definitivt finslipas.

I fredags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag älskar min arbetsplats. Jag hänger mycket i ’patientkretsar’ och lovar att det är ovanligt att en arbetsplats hör av sig så mycket som min. De är helt enkelt jäkligt bra på att få alla att känna sig inkluderade.
Jag hör om kvinnor som är sjukskrivna mer än ett år och aldrig hör ett ljud från sin arbetsplats!
Heja Enebyskolan! Ett föredöme minst sagt!

Idag var det dags att packa ihop stugan för vintern. Det var ångest! Kommer jag finnas när vi öppnar upp igen?
Hade jag svarat i måndags hade jag sagt nej, men efter mina goda besked känner jag att SJÄLVKLART kommer jag vara där! Tänk att man kan gå från mörker till regnbågsskimmer på en minut!
Så härligt!

Hjälpredan Ebbe

Jag älskar livet och jag älskar att leva!

Nu ska vi ladda för Toras barnkalas imorgon, runt 25 ungar ska få härja runt i 2 timmar, wish us luck!

söndag 22 oktober 2017

Hektisk vecka!

Vilken vecka vi har haft!
Började med magnetröntgen i måndags.
Det gick bra, ingen direkt ångest för röret den här gången men det är ju typiskt att det ska klia på typ näsan bara för att man vet att man måste ligga helt stilla i nästan en timme.
Efteråt åkte jag ut i skogen ett par timmar och plockade svamp. Superhärligt och riktigt gott om svamp!

!


Gott om trattkantareller!

Sen var det middag med mina tjejer Petra och Johanna.
Vi var på the Lamp och åt - mycket intressant meny och väldigt gott. Koreansk fusion.
Kan definitivt tänka mig att gå tillbaka dit.

Natten till torsdag bestämde sig nån jävla idiot att tända eld på barnens förskola.
Så jag vaknade av ett sms att dagis var stängt.
Jag och barnen cyklade bort för att kolla så dom förstår lite bättre eftersom dom var lite ledsna, det var lite läskigt och spännande på samma gång tror jag. Ebbe fick prova att spruta lite skum i alla fall, den snälla brandmannen gjorde hans dag kan jag lova!
Så nu i veckan väntar två olika förskolor, en på måndag men från och med tisdag har vi ett nytt ställe fram till jul i alla fall, så det blir nog bra. Jag känner mig lugn.
Däremot tycker jag att det är skittrist att behöva köpa nya saker. Vi hade ju typ allt på förskolan. Så nu ska det handlas nya fodrade regnställ, nya vinterkängor och stövlar, nya vinterjackor och byxor, nya vantar och mössor. Nya ryggsäckar. Suck. Allt för att (om jag får gissa vilt) några ungdomar inte har nåt vett i skallen och kanske inte inser vilka konsekvenser en sån här grej har. Att 75 barn miste sin trygghet, sina ägodelar och sitt andra hem. Samt föräldrar som stressar över det, personal som tvingas byta arbetsplats, en kommun som ska stå för kostnaden, familjer som sätts i ekonomisk knipa för att kunna köpa nytt och kanske inte har försäkring. Så jäkla ruttet. Skäms de som ger sig på våra barn!!
Lånad bild på en förskola i lågor

I går lördag var det då dags för Tora att fylla 5! Eller som hon sa ’en hel hand mamma’.
Hon är så stolt. Jag med! Vilken unge jag har. Även om hon kan vara grymt tjurskallig och ibland oförskämd till tusen vinner alla hennes bra egenskaper över det! Hon är omtänksam, snäll, känslig, glad, sprallig, asrolig, totalt oblyg och helt fantastisk!
För lite över 3 år sedan trodde jag inte jag skulle få se henne fylla 2, nu fick jag vara med när hon fyllde 5. Mot alla odds. Vilken känsla och vilken lycka!
Varje dag med henne är en välsignelse!
Hon fick en kanin så nu är vi 5 i familjen igen. Det är skönt att återigen ha ett djur här hemma, jag har saknat det nåt vansinnigt sen Bandit dog.
Vi välkomnar Kokos till familjen!
Underbart söt är hon Kokos! 

Idag har det varit fullt upp med gympa, barnkalas, svampletning och middagsmys hemma hos min kusin Anneli med familj. Superbra söndag helt enkelt!

Veckan som kommer innehåller kompishäng och födelsedagsfirande men även besök hos onkologen på onsdag för att se om behandlingen funkar.
Är inte nervös än men det kommer väl.
Håll gärna en tumme eller två!

På återseende kära vänner!